Sova...

En samling av Lyngsterns olika sovstilar.














En lektion i jävelskap...

Under dagen så fick vi varsin tuggpinne utav matte, dessa pinnar tar dock slut ganska fort. Men eftersom vi är 4 hundar här i huset så finns det alltid någon tuggpinne kvar när min är slut. Jag tassade runt lite försiktigt i huset och spanade på mitt byte, Lurven låg på mattan i köket och tuggade på sin pinne fortfarande. Detta var en enkel match, det fans inte en chans att min plan skulle spricka.

Man skuttar bara iväg till ytterdörren och väntar på att matte ska märka en. När hon gör det så frågar hon alltid de andra hundarna om de också ska gå ut, vilket dem alltid ska. Så enkelt funkar detta, man går iväg till dörren, matte frågar om någon ska gå ut, alla hundar springer till dörren, matte öppnar dörren, alla springer ut, förutom jag, jag vänder om och kutar till köket där Lurvens tuggpinne ligger. Så enkelt får man lite extra godis.

Tänk att man kan vara en sån bitch och fortfarande vara omtyckt av alla. Måste bero på att jag är så fin.


Ett fint minne...

Det är någonting jag inte har berättat. Någonting fruktansvärt. Ännu en gång ligger husse bakom en tragedi. Ni vet alla hur mycket jag älskar min hundgård, och alla godsaker som brukar få följa med mig in dit. Nyligen så fick jag ett helt grishuvud! Tack och bock, mums! Detta grishuvud har jag inte haft i ens en vecka, det är borta! Husse släpte in Den Där Fega i MIN hundgård! Han åt upp det! HAN ÅT UPP MITT GRISHUVUD!!! Hjärtlösa människa, hur kunde du släppa in den glufsen?

Sur vart jag så klart, men det var ett tag sen, förra veckan kanske. Och självklart har jag gått vidare, jag gillar bara att gnälla, jag tar alla tillfällen jag får, jag är en väldigt bitter jycke. Det var ingenting nytt. Hur som helst så ska jag minnas detta grishuvud på bästa sätt, och hur gör man det bättre än med en fin bild?



En finare bild går väl inte att ta? En bild på mig, liggandes i min älskade hundgård med mitt kära grishuvud. Många gånger så uppskattar man att bo med Lyngsternpaparazzin.

Han är inte ett problembarn...

Jag kallar Råttan ofta för ett litet problembarn. Han har ingen koll, han är galen, han bara kutar framåt, han tänker aldrig efter (ha ha, tänker...), han vet inte ens hur man ska ha öronen liggandes! Jag vill inte vara den som är den, men detta är väl ändå ett grundkrav för att få gå vidare ifrån valpstadiet till unghund? Ärligt talat, du är snart 2 år, dags att växa upp!

 

 

Men samtidigt som jag bittert sitter och filosoferar över detta så är det väl bara att inse att detta tåg redan har gått. Normalt så är hoppet det sista som lämnar en, men jag får ta och kväva den myten, du är förlorad!

Och det här med att han inte är ett problembarn längre kanske ni funderar över. Inte jag. Jag har varit tvungen att sluta säga det. Han är nämligen inte ett problembarn, han är en problembäbis.



Han dricker ur en nappflaska. En nappflaska! Lyssna noga nu, en hund dricker ur en skål, och då dricker man vatten, inte saft! Åhhh, hur ska det gå? Först Råttan, sen Baloo, sen Råttan igen! Vad ska hända härnäst?

Vart är världen påväg?


Yrväder...

Den där lilla Baloo, honom har jag nu haft äran att träffa... jaa, ära och ära, jag träffade den lilla schäfervalpen och var tvungen att vara social.

Matte kidnappde mig, tvingade in mig i Den Gröna Blixten och fraktade ner mig till Matfors där Den Blonda Saken och Baloo höll till. Väldigt spännande, sa Baloo. Väldigt jobbigt, sa jag. Därefter så tog vi en promenad bland massa hästar, dels för att Baloo skulle lugna ner sig och dels för att ett A-barn som jag skulle få sola nosen.

Promenaden varade väl i en 20 minuter, sen pressade vi in oss i Den Blonda Sakens lägenhet, ja, alla 4, i den lilla lägenheten. Det gick väl ganska bra, jag kopplade av, la mig under bordet och tänkte sova, men icke sa Baloo. Han pressade sig in under bordet han också och skulle vara jobbig. Jag drog upp läppen och visade tänderna, han blev platt, jag kunde återgå till min skönhetssömn. (visserligen under ett bord, men ja ja...)

Efter en pratstund mellan lillmatte och Den Blonda Saken så traskade de iväg till balkongen, jag och Baloo fick följa med och väl där så blev han väldigt intesiv och på. Jag hade inget annat val än att leka med honom, döm inte ut mig!



Ja, jag är liten, men jag är en dam! Det är ursäktat. Jag är fortfarande äldre, jag är klokare, det gör mig bättre. Efter en liten brottningsmatch, som jag ärligt måste säga att jag vann, så lugnade han ner sig, och då var han väldigt söt. En lugn hund är en fin hund!





Ja, vad ska man säga egentligen? Det finns definitivt utrymme för förbättring Baloo, men det ska nog gå att göra hund av dig också, det kommer visserligen krävas tid, engagemang och tålamod, men det ska inte vara några problem. Trots att du gör det mesta på ditt sätt...


RSS 2.0