Alfis

Idag har det ju varit perfekt väder, inte för varmt, inte för kallt, lagom! Det har varit soligt, så det är på tiden att jag kommer igång med solbrännan, den har liksom inte riktigt kommit ännu. Men, jag är fast besluten att min bränna snart ska vara ett faktum.

 

Jag traskade ut, la mig vid huskanten och mådde gott. Om det inte vore för den där fega hunden så skulle min bränna redan varit påbörjad! Det här är så typiskt, man har lagt sig ner helt perfekt och solen ligger helt rätt och vinden blåser åt rätt håll, och så ställer du dig i vägen!

 

 

Sur och bitter så klart, men efter ett kort samtal så sprang han därifrån, man behöver bara hota med att snart kommer en yxmördare eller en bil med främmande människor eller en fågel som kan bajsa på dig. Nu kunde jag återgå till att sola, om det inte vore för Råttan, den där lilla, luddiga, jobbiga, mindre begåvade hunden.

 

 

Vad i hela friden är det för fel på er egentligen? Jag solar! Efter många om och men så fick jag även Råttan att flytta på sig, men vad händer då? Jo, då ställer sig lillmatte i vägen och skuggar mig, då var det lika bra att ge upp, min solbränna är ändå dömd att misslyckas!

 

Det är någonting som jag inte har berättat ännu, en liten historia som jag ska förtälja för er. Vi anlände till Jämtland på tisdagkväll och gick direkt till sängen för att sova. Dagen efter så åkte vi ut till skogen för att röja älgpass, det tog sin tid och husse blev sliten. Det såg nästan ut som att han skulle behöva krypa sista biten, men jag dömer ingen.

 

Efter lite mat så skulle vi åka hem till Lyngstern, vi hoppade alltså in i den där hemska bilen igen för att påbörja resan hemåt. Husse stannade till för att tanka, och upptäckte då att han hade några saker i bilen som skulle vara kvar här i Jämtland, så han hoppade in i bilen igen och vi vände. Vi kom tillbaka hem till Godisfarbrorn (som inte var hemma, huset var alltså tomt) och lämnade grejerna, för att sedan upptäcka att bilen inte startade. Hoppsan.

 

Efter många om och men så konstaterar vi att bilen inte startar, jag lider inte, mindre bilåkning betyder mer lycka. Men hur skulle vi nu ta oss hem? Husse dundrar tillbaka in i huset för att ringa några samtal, jag studsar efter honom, lycklig som få. Jag får planeringen upplagd, vi blir kvar här över natten, för imorgon kommer det någon som ska hjälpa oss. Jag funderar inte så mycket över det, jag sköter mitt och dagen lider mot sitt slut.

 

Dagen efter så hör jag någonting som dånar. Det är en jättestor bil som kommer dundrandes. Paniken stiger, vad nu, ska vi åka i den? Det kan ju alla bara fetglömma! Husse tar med mig ut och lockar in mig i våran bil, jag lägger mig och funderar vidare på vad som försiggår här. Till min fasa så plockar den större bilen upp våran bil, bilen som jag får sitta i, medan husse får sitta i den stora bilen. VAD ÄR DETTA FÖR DISKRIMINERING?! Visst, jag må ha tyckt att den större bilen var läskig, men lite rättvisa här i världen tack!

 

När ekipaget väl stannade så hämtade husse mig igen. Bittert vände jag ryggen åt honom och tyckte att han var en onödigt stor skit idag. Han försökte smöra genom att klappa mig, men denna dag så fungerade det inte.

 

Men, för att avrunda detta. Vi fick tillbaka bilen (efter någon timme) och påbörjade resan hem. Och nu till det viktigaste med denna berättelse. Anledningen till att bilen inte startade var för att husse hade tankat med bensin, inte diesel. Ursäkta att jag skrattar, men det här kommer jag att finna roande väldigt länge.

 

Flashig rubrik idag lillmatte. *Suck*

 

Hur som helst, jag har nyligen kommit hem ifrån skogen, en snabbvisit med husse för att röja lite älgpass. Jag har sen hemkomsten varit på min vakt, tänk om dessa människor försöker att smuggla in mig i bilen igen? Då dör jag ju på allvar! Jag har bilfobi.

 

Men, dagen till ära så har jag haft lite skoj med Den Där Fega, han är ju lättlurad också. Matte släppte ut oss på mitten av dagen och gick sedan in, jag fick genast en snilleblixt. Folket har ju sagt åt Den Där Fega att inte bada, han följer lydigt dessa regler. Men jag tycker ju om att bråka, så jag talade om för honom att han skulle gå ner och bada, för det var ju ganska varmt och det skulle vara skönt att svalka av sig lite. Jag själv kunde ju inte gå eftersom jag satt fast på snöret (som att jag skulle blöta ner tassarna?!). Han tvekade och tyckte att det var en dum idé. Då fick jag ta till mina övertalningstaktiker.

- Men Fegis, det finns falukorvsfiskar i sjön! Skynda dig innan någon annan tar dem!

 

Som ett skott försvann han. Han kom tillbaka, dyngsur, och såg mig rulla runt på backen full i skratt. Som det kan gå när man tror på allt jag säger.