Min skola består utav två elever, Råttan och lillmatte. De måste ju förstå att livet inte är någon dans på rosor. Det är självklarhet i vardagen. Lillmattes läxor är simpla men korrekta.

Till exempel, om jag har varit ute och lerat ner mig och har sand på tassarna så är det första man gör när man kommer in att springa upp till lillmattes säng och skaka av sig sanden och leran där, detta för att hon ska lära sig att bädda sängen. Om hon bäddat den så bäddar jag självklart upp den, bara för att ja kan.

En annan viktig grej man gör som högste hund är när man ska sova, lillmatte frågar mig jämt om jag ska följa med henne när hon går och lägger sig, självklart ska jag sova i hennes rum, men för att vara allmänt jobbig så följer jag inte med, när jag sen hör att hon har lagt sig i sängen så väntar man en minut, sen puttar man på dörren. Hon måste då, efter att ha lagt till sig mysigt, kliva upp och släppa in mig. Detta för att hon ska förstå att min sömn är mycket viktigare än hennes.

Man kan också vara så pass taskig att man ställer sig vid dörren och vill gå ut, hon släpper då ut en och går och sätter sig i soffan. Man måste ha fingertoppskänsla för den här läxan, man ska hoppa på handtaget när man vet att hon har satt sig riktigt bekvämt, då måste hon kliva upp och släppa in mig. OBS! Detta ska göras när hon är ensam hemma, annars kan ju matte eller husse släppa in mig, och det är ju inte lika roligt.

Det bästa med att vara lärare är att eleverna inte har någon talan. Jag bestämmer allt. Kom också ihåg, jag skrattar inte med er, jag skrattar åt er!

En samling av Lyngsterns olika sovstilar.

Under dagen så fick vi varsin tuggpinne utav matte, dessa pinnar tar dock slut ganska fort. Men eftersom vi är 4 hundar här i huset så finns det alltid någon tuggpinne kvar när min är slut. Jag tassade runt lite försiktigt i huset och spanade på mitt byte, Lurven låg på mattan i köket och tuggade på sin pinne fortfarande. Detta var en enkel match, det fans inte en chans att min plan skulle spricka.

Man skuttar bara iväg till ytterdörren och väntar på att matte ska märka en. När hon gör det så frågar hon alltid de andra hundarna om de också ska gå ut, vilket dem alltid ska. Så enkelt funkar detta, man går iväg till dörren, matte frågar om någon ska gå ut, alla hundar springer till dörren, matte öppnar dörren, alla springer ut, förutom jag, jag vänder om och kutar till köket där Lurvens tuggpinne ligger. Så enkelt får man lite extra godis.

Tänk att man kan vara en sån bitch och fortfarande vara omtyckt av alla. Måste bero på att jag är så fin.

Det är någonting jag inte har berättat. Någonting fruktansvärt. Ännu en gång ligger husse bakom en tragedi. Ni vet alla hur mycket jag älskar min hundgård, och alla godsaker som brukar få följa med mig in dit. Nyligen så fick jag ett helt grishuvud! Tack och bock, mums! Detta grishuvud har jag inte haft i ens en vecka, det är borta! Husse släpte in Den Där Fega i MIN hundgård! Han åt upp det! HAN ÅT UPP MITT GRISHUVUD!!! Hjärtlösa människa, hur kunde du släppa in den glufsen?

Sur vart jag så klart, men det var ett tag sen, förra veckan kanske. Och självklart har jag gått vidare, jag gillar bara att gnälla, jag tar alla tillfällen jag får, jag är en väldigt bitter jycke. Det var ingenting nytt. Hur som helst så ska jag minnas detta grishuvud på bästa sätt, och hur gör man det bättre än med en fin bild?

Jag kallar Råttan ofta för ett litet problembarn. Han har ingen koll, han är galen, han bara kutar framåt, han tänker aldrig efter (ha ha, tänker...), han vet inte ens hur man ska ha öronen liggandes! Jag vill inte vara den som är den, men detta är väl ändå ett grundkrav för att få gå vidare ifrån valpstadiet till unghund? Ärligt talat, du är snart 2 år, dags att växa upp!

 

 

Den där lilla Baloo, honom har jag nu haft äran att träffa... jaa, ära och ära, jag träffade den lilla schäfervalpen och var tvungen att vara social.

Matte kidnappde mig, tvingade in mig i Den Gröna Blixten och fraktade ner mig till Matfors där Den Blonda Saken och Baloo höll till. Väldigt spännande, sa Baloo. Väldigt jobbigt, sa jag. Därefter så tog vi en promenad bland massa hästar, dels för att Baloo skulle lugna ner sig och dels för att ett A-barn som jag skulle få sola nosen.

Promenaden varade väl i en 20 minuter, sen pressade vi in oss i Den Blonda Sakens lägenhet, ja, alla 4, i den lilla lägenheten. Det gick väl ganska bra, jag kopplade av, la mig under bordet och tänkte sova, men icke sa Baloo. Han pressade sig in under bordet han också och skulle vara jobbig. Jag drog upp läppen och visade tänderna, han blev platt, jag kunde återgå till min skönhetssömn. (visserligen under ett bord, men ja ja...)

Efter en pratstund mellan matte och Den Blonda Saken så traskade de iväg till balkongen, jag och Baloo fick följa med och väl där så blev han väldigt intesiv och på. Jag hade inget annat val än att leka med honom, döm inte ut mig!

Nu har det börjat blivit varmt ute, snön försvinner och det är bara lerigt och allmänt äckligt. Men då passar man ju på att byta päls, den varma vinterpälsen är inte okej längre, den ska väck! Så nu är matte lite gring eftersom det dels är lerigt hela tiden, men sen så ligger de stora pälstussar överallt. Och vad gör Alfa då?

Den Där Fega och jag hade en brottningsmatch idag, jag utser mig själv som vinnare, självklart. En liten Råtta var också med på ett hörn, men honom spöade vi upp. Må hända att kvalitén är sådär, men det lider inte jag utav, bara ni! God I'm a bitch! (jag får citera Den Blonda Saken, jag gör som jag vill!)

Rollen är självklart föräldraskapet över Råttan. Lurven gav ju upp detta ganska fort, innan han föddes alltså. Vem kan klandra honom? Råttan är som jag tidigare sagt en liten bokstavsvalp, där även några siffror kan förekomma. Han bara dampar och dampar hela tiden, glad är han, men han har ingen koll på någonting. Jag tvivlar på att ens har koll på sina egna tassar.

Hur som helst, eftersom jag är en mycket tålmodig och snäll Gråhund så är det klart att jag tar över rollen, Råttan behöver ju en förebild och någon att se upp till när allt tänkande blir för jobbigt. (He he, tänkande...)

Men vad jag vill ha sagt med detta inlägg är egentligen att jag tydligt tagit mig vatten över huvudet, att lära upp denna lilla hund är helt enkelt omöjligt. När han är ute och leker så ser man på honom att det inte är helt enkelt, det finns ju så mycket att leka med. 

"Åhh en pinne! Åhh ett löv! Åhh ett gosedjur! Åhh en kotte! Åhh en katt! Åhh! Åhh! Åhh!"

Det är ganska gulligt även om han är lite jobbig, han är ju helt klart den lyckligaste som bor i Lyngstern. Så glad som han är på en morgon har inte jag varit under hela mitt liv.

Snön må ligga på backen, men vårkänslorna har ändå lyckats tränga sig in i Lyngstern. Det är en ganska annorlunda upplevelse, alla blir så udda. Särskillt alla luddbollar. Antingen så springer man som en galning, eller så ligger man och steker. Jag föredrar så klart det senare alternativet, att ligga och sola nosen och fundera över livet.

Jag har alltid tyckt att dessa katter är till för att jagas och skällas på, men jag har varit tvungen att tänka om lite granna på den fronten. Kolla bara in stekarkatten! Jag har fått en ny idol.

Detta hushåll upphör aldrig att förvåna mig. Man tycker att efter 2 år så ska man vara van, härdad, inte bli förvånad över husses alla konstiga idéer. Men nu i helgen så fick han tydligen ytterligare en snilleblixt, vi skulle ut och motionera, jag i en sele, husse på skidor. En syn utöver det vanliga.

Normalt sätt när jag ska sova så lägger jag mig på nedervåningen under trappen, där mina goa filtar ligger och är helt ljuvliga. Men, det är som sagt ganska hårt att ligga där ändå, det är ju inga madrasser eller någonting. Så igår bestämde jag mig för att ta skönhetssömnen på allvar. Jag tussade uppåt och som tur var så kom lillmatte ut ur sitt rum. Jag tog tillfället i akt och störtade in i hennes rum och slängde mig i sängen, där var det mjukt och skönt att ligga, så jag bredde ut hela mig.

Nu är det verkligen dags för lite uppdatering här på bloggen. En lillmatte utan blogginspiration, då spelar de ingen roll hur mycket man tjatar på henne, det kommer inte att hända någonting. Hur som helst, nu kommer del 2 utav min berättelse.

När jag väl kommit till min rätta här i huset, träffat allt folk och alla luddiga vänner, så var det dags att låta mina instinkter fortsätta att styra och ställa. Jag hade nämligen hittat en liten näddmus som absolut skulle ätas upp, problemet var att den hade gömt sig under några lastpallar. Så jag började så klart skälla på den. Efter många om och men så blev detta jobbigt, så jag sprang in för att dricka lite vatten. När jag sedan sprang ut till lastpallen så stod näbbmusen kvar där, helt i chock. Bra där, men hur skulle jag få ut den? Jag fortsatte att skälla på den i nästan en timme då husse tog in mig och gav mig beröm för att jag ställt fast näbbmusen. Men hallå?! Jag ville ju äta upp den, inte få beröm!

Jag har kommit fram till en sak. Ingen av er läsare vet egentligen speciellt mycket om hur mitt liv startade här i Lyngstern. Jag har därför bestämt mig för att berätta om hur allting började och hur livet i Lyngstern var från första dagen.