Alfis

Nu har det börjat blivit varmt ute, snön försvinner och det är bara lerigt och allmänt äckligt. Men då passar man ju på att byta päls, den varma vinterpälsen är inte okej längre, den ska väck! Så nu är matte lite gring eftersom det dels är lerigt hela tiden, men sen så ligger de stora pälstussar överallt. Och vad gör Alfa då?

Rollen är självklart föräldraskapet över Råttan. Lurven gav ju upp detta ganska fort, innan han föddes alltså. Vem kan klandra honom? Råttan är som jag tidigare sagt en liten bokstavsvalp, där även några siffror kan förekomma. Han bara dampar och dampar hela tiden, glad är han, men han har ingen koll på någonting. Jag tvivlar på att ens har koll på sina egna tassar.

Hur som helst, eftersom jag är en mycket tålmodig och snäll Gråhund så är det klart att jag tar över rollen, Råttan behöver ju en förebild och någon att se upp till när allt tänkande blir för jobbigt. (He he, tänkande...)

Men vad jag vill ha sagt med detta inlägg är egentligen att jag tydligt tagit mig vatten över huvudet, att lära upp denna lilla hund är helt enkelt omöjligt. När han är ute och leker så ser man på honom att det inte är helt enkelt, det finns ju så mycket att leka med. 

"Åhh en pinne! Åhh ett löv! Åhh ett gosedjur! Åhh en kotte! Åhh en katt! Åhh! Åhh! Åhh!"

Det är ganska gulligt även om han är lite jobbig, han är ju helt klart den lyckligaste som bor i Lyngstern. Så glad som han är på en morgon har inte jag varit under hela mitt liv.

Snön må ligga på backen, men vårkänslorna har ändå lyckats tränga sig in i Lyngstern. Det är en ganska annorlunda upplevelse, alla blir så udda. Särskillt alla luddbollar. Antingen så springer man som en galning, eller så ligger man och steker. Jag föredrar så klart det senare alternativet, att ligga och sola nosen och fundera över livet.

Jag har alltid tyckt att dessa katter är till för att jagas och skällas på, men jag har varit tvungen att tänka om lite granna på den fronten. Kolla bara in stekarkatten! Jag har fått en ny idol.