Alfis

Jag minns det som igår (det var ju i förrgår så att), jag sprang och sprang och sprang. Och helt plötsligt så såg jag dig, ligga där, helt ensam och övergiven. Jag kände genast att detta ej var acceptabelt. Jag tog med mig dig för att ge dig ett hem, en plats där du ska må bra, en plats där du och jag ska kunna vara bästa vänner.

Hem kom jag, jag hörde mattes funderingar över vart jag hittat dig. Jag ignorerade henne och tyckte att det här är en helt okej vän att ha, eftersom Den Där Fega umgås med pinnar så får väl jag umgås med dig, Älgklöven! Råttan tänkte givetvis försöka ta dig ifrån mig, men se där gick de inte så bra. Ett bett i näsan och ett högt ylande senare så fick jag vara i fred med dig igen.

Tragiskt nog så gick du sönder lite grann, så ena klövtån låssnade från dig. Råtta lyckades norpa den, och jag visste att om jag skulle försöka ta tillbaka den så skulle troligen Lurven ta dig, Älgklöven. Och det går inte Alfa med på! Nej nej, du är min och bara min.

Senare, när matte varit så grym och elak och tagit in mig, och lämnat dig utanför, så spydde Råttan upp halva tån, så matte blev sur. Och ända sen dess har jag saknat dig min kära vän... vart tog du vägen?!

Uppdateringar kring detta kommer givetvis när jag och lillmatte grävt fram mer information, jag hoppas bara att allting är bra med dig min älskade vän.